F. O. Nilsson visste det knappast då, men den lilla skara människor som han samlade i stugan i Landa i Halland den 21 september 1848 sådde ett frö som skulle förändra Sverige. Då hade han samma dag i största hemlighet döpt fem personer i havet vid Vallersvik. De nydöpta kom att utgöra stommen i den första baptistförsamlingen på svensk mark.
Det religiösa livet dominerades i början av 1800-talet fortfarande helt av den svenska lutherska kyrkan. Det var enligt lagen tvång att alla barn skulle döpas och församlingen, ja, den utgjordes av alla som bodde inom ett visst geografiskt område. Några andra samfund, med undantag för ett fåtal församlingar för utrikes medborgare, fanns inte. Det fanns dock kristna rörelser, till exempel pietism och herrnhutism, som redan under 1700-talet börjat att göra insprängningar i det lutherska enhetssamhället.
– Nyevangeliska rörelser hade funnits ett tag, och dessa betonade vikten av en personlig tro, men det hade inte skapats någon alternativ kyrka. Det stora är att baptisterna grundar en egen alternativ gemenskap som man kallar församling, säger Mats Larsson, lärare på Örebro folkhögskola som forskat om den tidiga baptismen.
Det var inte bara det religiösa livet som var enhetligt i mitten av 1800-talet. Något föreningsliv i modern mening fanns inte; ingen arbetarrörelse, ingen nykterhetsrörelse eller några idrottsklubbar. De kristna sammanslutningar som ändå fanns var inte demokratiskt uppbyggda.
– Det var någon präst eller herreman som tog initiativ till en organisation, dessa liknade mer det vi kallar stiftelser idag, utan demokratiskt inflytande. Detta med att bygga en församling underifrån var därför revolutionerande, säger Mats Larsson.
Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, menar att baptismens församlingsmodell kom att få avgörande betydelse för alla svenska folkrörelser. Idag kan frikyrkor omtalas smått nedsättande som ”föreningskyrkor”, men det var hos baptistförsamlingarna som andra unga folkrörelser fann demokratisk inspiration.
– Föreningsmodellen kommer egentligen från frikyrkan, och det är den modell som alla folkrörelser anammat. Att arbetarrörelsen gjorde det blev oerhört viktigt för arbetarrörelsens demokratiska utveckling.
När baptismen kom till Sverige var det redan en rörelse med gamla rötter. De så kallade anabaptisterna under 1500-talet började att döpa vuxna då man menade att detta var det sanna bibliska dopet. En ännu starkare koppling finns till den engelska baptismen, där den första baptistförsamlingen grundades redan i början av 1600-talet.
Idag förknippas baptismen kanske mest just med troendedopet eller vuxendopet, men det var långt ifrån det enda som var revolutionerande. Den demokratiska uppbyggnaden av församlingen hör samman med en av den tidiga baptismens kungstankar; att församlingen är en gemenskap av avgjorda troende, alltså av människor som aktivt valt att följa Jesus. I den gemenskapen var alla fria och hade rätt att göra sin röst hörd.
– Baptisterna uppfattades säkert som uppkäftiga och lite av revolutionära. För detta var en tid då överhögheten hade ett oerhört stort inflytande, det var prästen som styrde och ställde i socken. Men här greps människor, ofta de mest kuvade och ifrågasatta, av frihetstanken, säger Sören Carlsvärd, pastor och tidigare ordförande och missionsföreståndare i Svenska baptistsamfundet.
Han menar att baptismen myndigförklarade 1800-talsmänniskan.
– Var och en fick själv tolka och uttrycka den bibliska sanningen så som man uppfattade den. Det var personligt för var och en, och ingen behövde längre gå via prästen.
I de första baptistförsamlingarna betonades det allmänna prästadömet starkt, och ingen person skulle skiljas ut från gemenskapen som innehavare av ett gudomligt sanktionerat ämbete. I församlingarna hade alla, i teorin, samma rätt till inflytande, män och kvinnor lika. Kvinnor fick alltså rösträtt i baptistförsamlingen 70 år innan kvinnor kunde rösta i riksdagsvalet.
– Jag brukar citera Viby baptistförsamlings protokoll. I den första paragrafen från 1857 skrev man in att kvinnor har samma rätt som män. Det är ju fantastiskt, kvinnorna blir på så sätt myndiggjorda, säger Mats Larsson.
Kvinnor får rösträtt i församlingen på grund av den baptistiska människosynen, som utgår från att varje människa själv måste svara när Gud kallar. Ingen annan, präst eller make, kan ta ansvar för en kvinnas frälsning.
– Och kvinnorna har också ett ansvar för den egna helgelsen, säger Mats Larsson.
Men de första församlingarna genomsyrades ändå av en patriarkal kultur. Även om kvinnan har rösträtt så är det män som bestämmer. Mats Larsson berättar att en församling i slutet av 1800-talet faktiskt sände kvinnor som representanter till baptisternas årskonferens – men dessa släpptes då inte in. Och en kvinna skulle inte predika.
– Det är först med andra vågens frikyrkor, som Örebromissionen, Helgelseförbundet och Frälsningsarmén, som det kommer kvinnliga predikanter. Men det är den klassiska baptismen ganska tveksam till.
Inom den tidiga baptistiska rörelsen så fanns det ändå rum där kvinnor kunde ta plats. Kvinnor får ledarfunktioner i utbildningsfrågor, till exempel i söndagsskolor och i de tidiga exempel på friskolor som många församlingar startar. Det bildades också så kallade jungfruföreningar – sammanslutningar för ogifta kvinnor i olika åldrar. Mats Larsson har forskat om jungfruföreningen i Asker i Närke. Där möttes kvinnor, som ofta kom från mycket enkla förhållanden, för att sjunga, läsa Bibeln och samtala om frågor som berörde dem.
– Man talar både utifrån Bibeln och egna erfarenheter och skriver ner detta i protokoll. Att man för anteckningar är viktigt; man tycker den egna teologiska reflektionen och de egna svaren är betydelsefulla.
