Det låter så mycket nerifrån kyrksalen, genom Marias golv, nu för tiden. När det är bönekvällar hör hon ”skrik och gap”. Bön har fått en annan form i den kyrka som under årtionden varit hennes hem och hemförsamling. Jag känner inte igen den längre. Och jag känner mig inte välkommen, säger Maria. Det har spridits rykten om mig att jag inte vill att man ber eller lyfter armen och säger halleluja, fast det är ju klart man får. Men när jag hör ljudet av människor som verkar gå upp i trans så hävdar jag bara att det inte var den tradition vår kyrka hade, fortsätter Maria som känt sig utsatt på grund av sina ställningstaganden.
Hon har börjat packa nu, till sist. En låda i taget tar hon med sig till en väns förråd, för någon ny lägenhet har hon inte fått tag på för sig eller sin myndige son. Sista september ska de vara ute. Själv löser hon den akuta situationen med att bo hos särbon ett tag, men var sonen ska bo är oklart.
Trots att hon bor i kyrkan meddelades hon från kyrkans sida om uppsägning via rekommenderat brev. På sista tiden har frågan om varför hon kastas ur lägenheten blivit till en debatt i lokala Norrtelje Tidning. Så långt har det gått. Vi kommunicerar genom tidningen…
Maria var bara 18 när hon kom till Rimbo och blev medlem i missionskyrkan. Nu har det snart gått 35 år sedan dess och i 19 av dem har hon också haft kyrkans gamla vaktmästarbostad på andra våningen, som hem. Hon var en av få yngre i en åldrad församling och möttes av stor värme. Några år efter en skilsmässa fick hon och de två barnen möjlighet att hyra lägenheten.
Den där värmen och kärleken, som liksom sitter i husets väggar, tycker Maria, ville hon få sprida till fler. 2014 valde Maria att utbilda sig till diakon inom Equmeniakyrkan, för att ge tillbaka något av det goda hon mött. Församlingens kärlek fick mig att känna kallelsen. Redan tidigt engagerade hon sig dessutom ideellt och skötte bland annat kommunikationen för kyrkan. Lite ironiskt är hennes privata mejladress samma som kyrkans namn. Men snart är det en kyrka som inte längre är hennes.
Jag går ur församlingen snart. Jag var med för att kunna gå på årsmötet i vintras. Det finns inga fler aktiva medlemmar kvar från den ursprungliga församlingen. De som är nya har aldrig träffat de gamla. När den nya församlingen skulle formulera stadgar ställde Maria en av de frågor som hon menar uppfattades som ”obekväma”: Vart skulle kyrkans tillgångar gå ifall den löses upp i framtiden? ”Till medlemmarna” fick jag först som svar från Olof. Men fler än jag tyckte att det vore fel. Då föreslog jag att resurserna kanske rent av kunde få gå tillbaka till Equmeniakyrkan. Då svarade någon ’varför skulle vi ge våra pengar till dem?’… Jag har för övrigt erbjudit den som är intresserad, att jag kan berätta om vår församlings historia, men ingen har hittills nappat på det.
Maria har själv efterfrågat renovering och nu är anledningen att hon inte får bo kvar just renovering, fast för den nya församlingsbildningens verksamhet. Samtidigt står den gamla ungdomsvåningen, i källaren, tom. Jag frågade en styrelsemedlem vilken verksamhet som skulle in i lägenheten. Då svarade den att de inte visste det, utan att de skulle be för att få klarhet. Jag var välkommen att be, jag med… Samtidigt var andra medlemmar lika frågande som jag. Jag blir utkastad för att jag är obekväm för församlingen.
Maria menar att den verkliga anledningen är att hon under de senaste åren har kommit att bli en belastning för den nya församlingsledningen. Hon har motsatt sig utträdet ur Equmeniakyrkan och har tidigare varit en av dem som stoppade ett förslag om att homosexuella och sambos inte var välkomna som medlemmar i församlingen. Att slänga ut en mångårig hyresgäst är dock inte helt enkelt enligt lagstiftningen och frågan har rests om att Maria trots allt skulle ha rätten på sin sida för att få bo kvar. Hittills har Maria sagt att hon inte orkar bråka om saken. Hon är mätt på konflikter och motstånd från en kyrka som så länge varit hennes fysiska och andliga hem. Men kanske tar hon fighten ändå. Samtidigt är det dags för mig att tänka på mig själv och hur jag mår i allt detta. Vår regionala kyrkoledare har uppmuntrat mig att hitta en ny församling att engagera mig i. Och kanske en diakontjänst att arbeta med.
