För Rebecka Nilsson har det stora kafeet i Equmeniakyrkan i Alingsås framför allt en diakonal funktion. Här finns det gott om plats och man får sitta och fika så länge man vill, vilket är unikt för vårt kafé, säger hon. Vi har olika grupper som kommer hit regelbundet och vi försöker tillgodose de olika önskemålen. Det är så man får bra relationer och öppnar upp för goda samtal.
Rebecka Nilsson har haft jobbet som kaféföreståndare sedan augusti 2022, alltså i drygt ett år. Vi ska alltid ta oss tid att ha kontakt med våra gäster, framhåller hon. Det är något som finns med i min arbetsbeskrivning och som vi tycker är viktigt. Vi är inte bara ett kafé utan också en samtalspartner. Det är ett diakonalt jobb som jag har, utöver att vara föreståndare. Vanliga frågor om hur dagen har varit kan ibland leda till ett djupare samtal. Vi vill att det här ska vara en öppen kyrka för alla, oavsett bakgrund.
Rebecka Nilsson, som adopterades från Indien när hon var några månader gammal, är uppväxt i Kungshamn fram tills hon var sex år, då familjen flyttade till Långared. Hon utbildade sig till undersköterska i Alingsås, och provade på det yrket, men kände snart en längtan av att utforska världen. Jag hade varit i New York tidigare och fascinerades av staden, berättar hon. Jag ville bo där och 1997 fick jag möjligheten att jobba som barnflicka under cirka tre år i en svensk diplomatfamilj. Detta var en betydelsefull tid. Jag fick uppleva en annan kultur, jag fick vara i New York som är ett fantastiskt spännande ställe och genom familjen jag var hos fick jag en inblick i det arbete med mänskliga rättigheter och diplomati som sker i FN.
Tillbaka i Sverige läste Rebecka Nilsson religionsvetenskap och hade även planer på att studera mänskliga rättigheter, samtidigt som hon jobbade i köket på Sjöviksgården i Gråbo, som tillhör Equmeniakyrkan. Under den här tiden blev hon också mamma, vilket tog upp en hel del av hennes tid. Hösten 2008 förändrades det mesta, eftersom min son blev sjuk och jag fick lov att tänka om och avbryta mina studier, berättar hon. Min son fick diagnosen elakartad skelettcancer och det ledde till en behandling på flera år med både cellgifter och många operationer. Efter några år var han färdigbehandlad och cancerfri, och i dag mår han bra.
Sonens långa sjukdomstid var naturligtvis en prövning för Rebecka Nilsson, och hon fick hjälp av sin kristna tro som hon alltid haft med sig. Jag är lugn i en kris, säger hon. Jag är den sortens person. Det är som det är och jag har ingen kontroll över det. Det gäller att hitta ljuspunkter i mörkret och det har varit min räddning. Jag har aldrig ältat så mycket eller ifrågasatt min tro.
Hennes erfarenhet hjälper henne nu att möta människor som kommer till kafeet i Equmeniakyrkan, som håller öppet alla dagar i veckan med hjälp av ett 30-tal volontärer. Jag börjar klockan sju på morgonen, och då tar jag upp kakor, bullar och bröd ur frysen, sätter på kaffet och tar emot beställningar, så att det är klart när volontärerna kommer klockan nio. Kafeet öppnar klockan tio och vissa dagar kan det vara långa köer här utanför. Första onsdagen varje månad är det väldigt mycket folk här, vi vet inte riktigt vad det beror på.
