Kultur och religion handlar ofta om liknande frågor. Det är samma språk som används. Det säger Gunnar Axelson Fisk, församlingspedagog med inriktning på kultur och ungdom i Uppsala Missionsförsamling. Han arbetar 60 procent och har varit anställd sedan 2016, då han slutade arbeta som musiklärare. Dramaturgi och liturgi ligger ju nära varandra, fortsätter han. Man kan till exempel välja en psalm som motsäger det som predikan innehåller. Med kulturinslag kan få igång gudstjänstbesökarnas tänkande och kännande.
Gunnar föddes 1965 i Kongo Brazzaville där hans föräldrar under tre år verkade som missionärer. Hans pappa var Sigbert Axelson, som var mycket aktiv inom missionsrörelsen. Här i Uppsala blev pappa prefekt på den teologiska institutionen på universitetet, berättar Gunnar. Så hemma talade vi om religion både på ett filosofiskt och ett innerligt sätt, och det är något som har präglat mig i mitt liv. Under uppväxten i Uppsala var intressena många. Gunnar sjöng i domkyrkans gosskör, men var också aktiv i flera sporter som hockey och fotboll. Jag var faktiskt uttagen till ett landslagsläger, men stannade hemma eftersom pappa fyllde 50 år. Så här i efterhand kan man ju undra om det var ett klokt beslut.
Gunnar var med i Gamla Uppsala sportklubb som då hade ett mycket framgångsrikt lag, p65. En gång spelade vi mot Brommapojkarna och Anders Limpar var med i motståndarlaget. Jag var utsedd att markera honom och han gjorde hur många tunnlar som helst på mig. Till slut knuffade jag till honom vilket resulterade i en varning, mitt livs enda gula kort. Och kanske var det därför det blev musiken, och inte fotbollen, när Gunnar skulle välja bana i livet. Han utbildade sig till musiklärare i Ingesund i Värmland och var med om att starta vokalistgruppen Viba femba, som först kallades för Glad ton.
När turnéerna blev färre, så började Gunnar jobba mer som musiklärare, främst på högstadiet. Men han upplevde att det administrativa tog allt större plats i skolan på bekostnad av lärande och skapande. Det blev fler och fler pålagor och dokumentation som skulle utföras, berättar han. Och jag såg inte betygsättandet som en bra metod för att få eleverna att växa. Hur ska man egentligen kunna betygsätta skapande på ett bra sätt? Till slut orkade jag inte med att få en elev att våga sjunga, och sedan inte ge mer än ett E i betyg. Och då slutade jag.
I sitt jobb som församlingspedagog slipper Gunnar både dokumentation och betygsättning. Han är oftast på plats tre dagar i veckan och en huvuduppgift är att se till att Uppsala Missionskyrkas omfattande kulturprogram rullar på. På tisdagar har vi Poetiskt till lunch. Olika poeter läser dikter och texter, berättar han. Och det sker åtta gånger per termin. På onsdagar ordnar vi lunchkonsert, ett arrangemang som har i genomsnitt 150 besökare, och det tycker jag är fantastiskt bra.
En kväll i veckan är jag också med och leder vår barnkör, som består av 30 barn, och det är en verksamhet som vi prioriterar. Till arbetsuppgifterna hör också att ordna kulturgudstjänster, som kommer med jämna mellanrum. En kulturgudstjänst är något annat än en vanlig gudstjänst och det förstår vår församling, säger Gunnar. Det kan vara med konst, dans eller varför inte en diktvandring. Vi tillåter oss att leka med kyrkorummet och dess uttrycksmöjligheter för att förmedla budskapet. Det svåraste med jobbet, enligt Gunnar, är att nå fram till den yngre generationen.
Ett annat skäl till att Gunnar trivs så bra i kyrkan är friheten och man inte talar om New Public Management, ett kundfokuserat synsätt som blivit vanligt i offentlig förvaltning. Nej, här pratar vi inte om våra medlemmar eller gudstjänstbesökare som kunder, säger han. Och så kommer det inte heller att bli. För mig är församlingen en hemvist, ett sammanhang som jag väljer att vara med i och där jag hör hemma. Gud är för mig ett verb. Ett varande och handlande. Inte ett ting. I varje stund som det uppstår en djup relation, så finns det också en Gudsnärvaro. Så ser jag på saken. När det gäller den egna framtiden, så är Gunnar positivt inställd. Jag tänker jobba kvar här fram till pensionen, säger han. Det är ett kreativt och levande jobb. Församlingen kan verkligen ha betydelse i en mörk tid. Som det är just nu krävs det mycket av oss människor för att kunna må bra och se ett hopp, och det är något som vi kan stötta och hjälpa varandra med.
