Som redaktör på en stor svensk kristen tidning har Kyle Portbury, en prisbelönt regissör/producent och själv livslång adventist, tidigare varit tyst om sin tro. Han tvekade att prata om kyrkobesök på lördagar eller om att fira sabbaten, rädd att vännerna skulle tycka att hans tro var ”konstig”. Genom åren med att regissera och medproducera ”The Hopeful”, en film om Adventistkyrkan, har han upptäckt att människor är mer mottagliga för att lära sig om hans tradition än han trodde.
Distribuerad av Fathom Events har filmen premiär i över 900 biografer i USA för ett begränsat evenemang den 17 och 18 april. Enligt Portbury handlar filmen inte bara om adventister – den berättar en universell historia om hopp mitt i förtvivlan för människor i alla åldrar. RNS intervjuade Portbury om bakgrunden till filmen, vilka missuppfattningar den tar upp och vad människor av alla trosuppfattningar kan lära sig av den.
Varför valde du att delta i det här projektet? Portbury tycker alltid att det är fascinerande att utforska mytologiserade berättelser. Han vill ge liv åt personerna bakom berättelsen om William Miller, Ellen och James White, Joseph Bates och Joshua Himes. Dessa personer, kända för adventister, blir genom arkiven mänskliga och deras hopp, rädslor och drömmar blir mer påtagliga. Inspirationen för filmen var att visa hur dessa människor, trots besvikelser, kunde kämpa vidare.
Filmen visar besvikelsen som många troende stod inför när Jesus inte återvände 1844. Varför inkludera detta i filmen? Besvikelse är något som de flesta kan känna igen sig i och relatera till. Det behöver inte vara något så stort som Kristus uteblivna återkomst – det kan vara något så enkelt som att förvänta sig en julbonus som aldrig kommer. Filmens syfte är att starta diskussioner i familjer om hur man hanterar misslyckanden och hur man lär sig av dem.
Vad kan filmen visa oss om den roll kvinnor spelade i grundandet av Adventkyrkan? Kvinnorna i filmen, särskilt Ellen, men också William Millers fru Lucy och Joseph Bates fru Prudence, var starka kvinnor i en tid då deras inflytande inte togs på allvar. Ellen var bara 17 år när hon hade en röst och kunde göra sig hörd trots hälsoproblem och en tredjeklassutbildning. Filmens berättelse visar att både män och kvinnor kan inspirera och föra ut evangeliet till andra.
Varför inkluderade du två nya låtar av sångaren/sångskrivaren Jonas Myrin i filmen, trots att den utspelar sig på 1800-talet? Jonas Myrin inspirerades av Kyle Portburys råa filmmanus och producerade två vackra demos på bara fyra dagar. Trots att nutida låtar vanligtvis inte passar in i en tidsperiodsdrama, lyckades de integreras naturligt i filmens karaktärer och berättelse. Jonas har skrivit låtar för kända artister som Andrea Bocelli, Lauren Daigle och Barbra Streisand, vilket bidrog till filmens unika atmosfär.
För icke-adventister, finns det några myter eller missuppfattningar om adventister som du hoppas att filmen tar upp? Kyle Portbury hoppas att filmen kan utmana fördomar mot adventister och visa att de är vanliga människor. Han pekar på exempel som att den längst tjänande senatskaplanen i USA är adventist och att adventister är kända för att sprida hopp och healing genom sjukvård och utbildning. Genom filmen vill han uppmuntra kristna att reflektera över hur de representerar Kristi karaktär och att ta modell av adventisternas fokus på hopp och helande.
