En stor skillnad är att själavård främst har Gudsrelationen som utgångspunkt, medan psykoterapi definieras som behandling av psykiska problem med psykologiska metoder.
Det säger Matz Sparrman som är en kristen psykolog och psykoterapeut med många år på psykoterapimottagningen Sankt Lukas i Skellefteå. Även om själavård och psykoterapi har gemensamma nämnare så finns tydliga distinktioner för vad som skiljer dem åt och när det ena hjälper mer än det andra.
Anna-Stina Svedberg är präst och stiftsadjunkt på Luleå stifts Själavårdscentrum.
– Utgångspunkten för själavårdssamtal har en grund i kristen tro och rör relationen mellan mig och Gud och mellan mig och min tro. Den livsåskådningen påverkar hela våra liv.
– Förutom en önskan om att anförtro sig till någon som man vet har en kristen tro, passar själavård när det dåliga måendet på något sätt inbegriper Gud. Till exempel om man känner att Gud vill något med mig och mitt liv som jag själv inte vill, sammanfattar Anna-Stina.
Båda samtalsformerna erbjuder samtal i förtrolighet. Medan psykoterapi har ett formulerat behandlingsmål behöver själavård inte syfta mot ett särskilt mål.
– Själavård är att få samtala och berätta. Som präst är jag en lyssnare, medvandrare och samtalspartner som räknar med Gud i rummet, säger Anna-Stina.
Som troende psykoterapeut kan även Matz Sparrman an räkna med Gud i rummet, men när han jobbade inom Region Västerbotten fick han inte föra in eller reflektera över livsåskådningsdilemman.
– Då kunde jag förmedla kontakt med Själavårdscentrum i stället. När vi startade upp S:t Lukas mottagning för tjugo år sedan blev det mer möjligt att ta in tron som en ytterligare dimension i samtalet, även om uttalad själavård fortfarande bäst erbjuds inom kyrkan.
