Sök
Stäng denna sökruta.

”Queer tro och performance kolliderar i Drag worship – en unik ritual!”

Drag har tagit steget från gayklubbar till kyrkor och bibliotek - en trend som överraskar många.

Som en erfaren redaktör på en stor svensk kristen tidning är det viktigt att utforska och förstå de olika sätten på vilka tro och samhälle samverkar. En intressant utveckling som väcks är den ökande närvaron av dragartister inom kyrkliga sammanhang. Bonny Violet Quintana är en dragartist och queer kaplan som nyligen höll en gudstjänst vid Boise Unitarian Universalist Fellowship i Idaho. Hon avslutade den något utstickande liturgin med en predikan om fristad och ser en ökad vilja från både dragartister och andliga gemenskaper att integrera dragkonst i gudstjänster.

Dragkonst, traditionellt förekommande på gaybarer och nattklubbar, har på senare tid börjat synas på olika platser, inklusive bibliotek, musikfestivaler och kyrkor. Samarbeten mellan dragartister och queer-affirmativa trosförsamlingar har blivit allt vanligare, ibland som en respons på politiska initiativ som försöker kriminalisera dragkonst och könsbekräftande vård för minderåriga. John Brett från San Francisco Night Ministry beskriver arbetet som att vara ”scrappy activist outsiders slowly building the movement”.

San Francisco Night Ministry, en historiskt queer-centrerad organisation, är engagerad i att skapa utrymme för queer tro och värdar årligen en Drag Church-tjänst i The Castro, stadens historiska LGBTQ-kvarter. Denna tjänst inkluderar ledigt dragkonstnärer, läsningar och en variant av nattvard med regnbågsfärgade muffins och druvsaft. John Brett beskriver Drag Church som en ”queer altar call” och ser det som ett sätt att bekräfta skapelsens välsignelse.

Ytterligare dragartister som Flamy Grant, som toppade Itunes kristna musiklistor, har uppträtt i ett brett spektrum av trosbaserade samhällen. Med ett fokus på att berätta historier och framföra familjevänliga versioner av sina originallåtar, försöker Grant utforska ämnen som tro och identitet. Hon understryker att dragkonst inte nödvändigtvis är sexuellt eller explicit, utan snarare en konstform som utforskar kön och anpassas till olika publiker.

Öppenhet och acceptans är kärnan i många kyrkors beslut att inkludera dragkonst i sina gudstjänster. Genom att erbjuda en plattform för självuttryck och reflektion, strävar dessa kyrkor efter att skapa en inkluderande miljö för alla, inklusive queerungdomar som behöver se sig själva representerade i sina trosförsamlingar. Genom evenemang som Drag & Spirituality Summit och Drag Revival i Louisville, Kentucky, strävar man efter att välkomna människor av alla trosinriktningar och skapa heliga rum för dragkonstens uttryck.

I en tid där samhället blir allt mer öppet för olika uttryck av tro och spiritualitet, är det tydligt att dragkonstens närvaro inom kyrkliga sammanhang inte bara handlar om underhållning utan också om att utmana normer och vidga vår syn på det heliga. Genom att integrera dragkonstnärer i gudstjänster och religiösa sammanhang vill man lyfta fram det subversiva och transformerande i dragkonstens uttryck, samtidigt som man erbjuder en plats för alla att känna sig välkomna och inkluderade i sin trosgemenskap.