Sök
Stäng denna sökruta.

”Kritik mot Ingemar Hedenius – Varför missade han målet?”

75 år sedan kontroversiell bok utmanade tro och vetande - läs om debatten som skakade Sverige!

Ingemar Hedenius skräder inte orden i sin bok. Han skriver utan omsvep om det han menar är ”kristendomens rent ­förståndsmässiga underlägsenhet”. Kristen tro är ”anstötlig för människans förnuft” och andra livsåskådningar är ”enormt överlägsna ur förnuftets synpunkter”. Inte så nyanserat således. Att vara troende är enligt Hedenius liktydigt med att vara mindre vetande.

Vad är egentligen kunskap? Frågan kan i förstone verka trivial men är egentligen extremt komplex.
Epistemologin, ett av filosofins stora klassiska om­råden, handlar just om vad man kan veta och hur man når kunskap. Jag skulle tro att de flesta av oss, oavsett om vi är filosofiskt skolade eller inte, är något mer ödmjuka inför kunskapsfrågan än vad Hedenius var på sin tid.

Ur ett strikt fysikaliskt perspektiv är ju var och en av oss endast en samling celler som tillsammans bildar en kropp som sällan är mer än två meter lång och som i bästa fall lever i upp emot ett sekel. Detta i ett universum som är nästan 14 miljarder år gammalt och vars utsträckning övergår vår föreställningsförmåga.
Vår hjärna består av uppemot kanske 100 miljarder sammankopplade nervceller, och i detta nätverk uppstår bland annat det vi kallar för kunskap. Men hur kan vi veta att de föreställningar som uppkommer i hjärnan faktiskt på något meningsfullt sätt speglar verkligheten?

Att kunskapen om det akademiska universitetsämne jag själv företräder på något sätt sitter i min hjärnas ­synapser, det vill säga i kopplingar mellan mina nervceller, det är jag övertygad om. Men hur uppkommer själva upplevelsen av kunskap i detta nätverk? Detta är det stora mysteriet om medvetandet, och den som aldrig förundrats över medvetandets natur har nog inte riktigt på djupet reflekterat över ­fenomenet.

”Hur få är de ting som verkligen är bevisade!” utbrast Blaise Pascal (1623–1662) i sina Tankar. Så är det nog. Men det betyder inte att total kunskapsmässig skepticism är den mest rationella hållningen. Den hundraprocentige skeptikern sågar nämligen av den gren som han eller hon själv sitter på. För om vi verkligen inte kan veta någonting, hur kan vi då veta att vi inget vet?

Färgen ”grå” saknas i Tro och vetande. För Hedenius verkar allt vara svart eller vitt. Trekvarts ­sekel efter att boken kom ut kan man fundera på hur en så pass polariserande bok kunde uppnå sådan status och till och med bli en klassiker? Kanske är det inte bara vår tid som lider av polarisering och mer eller mindre avsiktliga missförstånd? Kanske är dessa fenomen mänsklighetens ständiga följeslagare, i alla tider och kulturer?