Vallersvik är en idyll i försommarsolen, just i tiden mellan hägg och syren. De små sommarstugorna kantar den slingrande gatan ned mot havet och här i ett vitt hus bor Maria och maken Mathias ofta och gärna. I januari kom Marias senaste roman ut, Tjuvlyssnaren, men redan har hon börjat på ”nånting” som den flitiga författare hon är.
– Författaryrket i sig kräver att man har en väldig disciplin och arbetar på ett inrutat sätt. Det är verkligen inte glamouröst, ler Maria.
Maria själv utstrålar ändå ett slags glamour med sitt blonda hår och sitt vackra hus. Men det är ur svärta hon finner kraft för sitt skrivande.
– Jag tror inte att den som är fullständigt kolugn har bråddjup att gräva i. Mina historier spirar i mörker, tvivel och ångestfyllda stunder. Jag rör mig alltid i mänsklighetens skuggsida i mina romaner. Jag skulle inte kunna vara författare utan den sidan av mig själv.
Den här gången har hon krupit innanför skinnet på 64-årige revisorn Karl-Gunnar Hammarkvist i boken Tjuvlyssnaren.
Att hon som kvinnlig författare inte skulle kunna ha en manlig huvudrollsinnehavare är en tanke hon avvisar.
– Det var snarast befriande att gestalta en anonym ungkarl från en anonym ort. Det kändes som att hans tankar liksom var lite rakare. När många andra författare nu skriver böcker om starka kvinnor, lockade det mig mer att skriva om vad en stackars ensam man tycker och tänker. När något blir trendigt så hoppar jag inte på. Berättelser måste komma från fantasi och originalitet. Man måste inte vara mainstream.
Och mainstream är Maria sannerligen inte. Hon har en alldeles egen röst i litteraturen. Därför får hon återkommande frågan om vad för slags böcker hon skriver. Och varje gång är svaret lika svävande. I branschen kallar de hennes romaner för ernestamska, rätt och slätt.
– Ibland säger jag psykologiska relationsromaner med thrillerinslag. Och magisk realism, jag älskar Márquez Hundra år av ensamhet och Allendes Andarnas hus. Andra gånger beskrivs mina romaner som spännings- och relationsromaner med oväntade vändningar och drastisk humor.
I exempelvis Frankrike tenderar litteratur i mindre utsträckning att bli genreindelad. En roman är en roman. Kanske är det därför hon har blivit så stor där och i Tyskland.
För även om kvinnan med hjärtat i Vallersvik förefaller, för svenskar, vara antingen en älskad författare eller helt okänd, så har hon sålt svindlande en och en halv miljon exemplar av sina 14 titlar som skrivits under de senaste 20 åren. I en lysande recension i finlandssvenska Hufvudstadsbladet konstateras att Maria är en unik röst på den svenska litteraturscenen som förtjänar mer uppmärksamhet.
Precis som Karl-Gunnar Hammarkvist möjligen möter en djinn, ett slags andeväsen i arabisk mytologi, finns det ofta ett andligt eller övernaturligt inslag i böckerna.
– Magi uppstår i litteratur. Fast jag är inte särskilt esoterisk till min natur, fastslår Maria bestämt med sin djupa stämma.
– Kristaller och sånt är definitivt inte jag. Däremot är jag öppen för att under kan ske. Och under har jag varit med om i stort och smått, säger hon enkelt.
