Segelbåten gungar lätt i Sandö hamn. Lasse Svensson har under morgonen slitit med att koppla ur en gammal högtalare som fått för mycket saltvatten i sig. Snart ska där sitta en ny, när båten är klar för sommaren, för skären och kobbarna i Göteborgs skärgård. Och kanske för vatten bortom horisonten.
Det är hans sista sommar som kyrkoledare. En tolvårig period som avslutas på topp, med kyrkokonferens och metodisternas världsråd i Göteborg i augusti, allt lämpligt nog en halvtimme bort från villan i Vallda. Det är som om han själv skulle ha planerat sin final.
Men Lasse är inte en person som sökt rampljuset eller som dragits till konflikterna. Trots sina många år i svensk kristenhets centrum är det sällan han som skapat de stora rubrikerna; han har varit en sammanhållande kraft som hellre mött kritiker på tu man hand än uttryckt sig spetsigt om dem i media.
Under hans skift har tre spretiga samfund, vilka kämpade i decennier med att gå samman, växt ihop till Equmeniakyrkan, som blivit ett självklart begrepp i kyrkofamiljen.
Han har varit med från början, ja, innan dess. Han var processledare innan samfunden gick samman, och kan berätta om den skakiga resan fram till de historiska besluten i respektive samfund. Han minns tydligt den 3 juni 2011 när han gick från Metodistkyrkans konferens till Missionskyrkans i Immanuelskyrkan i Stockholm, där det debatterades friskt in i det sista.
”Skandalerna bakom fotbollsmissionen i Nigeria och kyrkoplantningen på Filippinerna”
7 timmar sedan
”Svenska forskare avslöjar häpnadsväckande resultat om hälsosamma vanor – missa inte deras färska studie!”
