Allt ska med, inget får glömmas bort! Men ska allt med? Vad är viktigast?
När jag arbetade som församlingspastor var det någon som sade till mig halvt på skämt, halvt på allvar: Vet du inte att prioritera i detta sammanhang betyder ”att göra också”!
Det svåra är att plocka bort något, men ofta är det nödvändigt. Ibland sköter sig prioriteringen av sig själv, vi hinner helt enkelt inte med och en del blir ogjort.
Det ligger verkligen en utmaning i kyrkoårets rubrik ”Ett är nödvändigt”.
Om allt ska kokas ned till ett enda, vad blir kvar? I Ordspråksboken kan vi läsa: ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet”. Att värna livet.
Kanske är det precis det Jesus vill göra när han i bergspredikan uppmanar dem som lyssnade då, men samtidigt talar till oss i en helt annan tid? Att inte fastna i oro och bekymmer utan i stället talar han om Guds rike.
Riket som inte består av mat och dryck utan av rättfärdighet, frid och glädje i den helig anden. Riket som finns mitt ibland oss, riket som finns inom oss. Riket som värnar livet och är det eviga livet.
Det är välgörande att höra Jesu ord: ”Gör er inga bekymmer”. Jag tror ingen eller väldigt få klarar av att leva utan att bekymra sig för något eller någon eller oroas både för dagen och morgondagen. Kanske handlar det om proportioner, att inte låta oron få överhanden.
Lyssnar vi noga hör vi att hans ärende är omsorg. Jesus vill försäkra oss om att det ordnar sig och hänvisar till att vår himmelske fader vet att vi behöver allt detta. Livet är inte bekymmersfritt, men Gud vet och Gud bryr sig om.
Det är inte antingen eller. Oro hör till ett ansvarsfullt liv. Men det Gud ger är kärleksfull omsorg som låter oss att få perspektiv och i tider av oro eller oroligheter hjälper oss att inte förtvivla och förlora hoppet.
Att se möjligheter och göra det vi kan. Att inte ta ut för mycket farhågor i förväg.
Att mitt i allt vi har att stå i ibland bara bejaka bekymmerslösheten och låta bekymmerslöshetens blå pärla ge oss ögonblick som får skimra, precis som pärlan i all sin anspråkslösa prakt.
