Thomas Idergard berättar om sin resa från litet samhälle i norra Norrland till prästerskap inom den katolska kyrkan. Föräldrarna var frikyrkliga och engagerade i Pingstkyrkan, vilket präglade Thomas barndom. Tro har alltid varit en bas för honom, även under perioder då den inte var så närvarande. Trots att han lekte att han var präst som treåring, var det långt ifrån självklart att han skulle bli det i verkligheten. Under många år betraktade han sig som kristen, men konsumerade Gud på ett yttre plan.
Idergard berättar att han hade en period i sitt vuxna liv där han inte var aktiv i sin tro. Trots det sökte han tröst hos Gud och upplevde att han fick det. Gud har enligt honom tålamod och jobbar långsiktigt för att dra människor närmare sig. Han ser Gud som smart och menar att Gud tar stegvis kontakt med oss genom att ge oss lite i taget. Under denna period ansåg Idergard att han konsumerade Gud, men insåg senare att det var en del av en större plan att göra honom hel.
