Det är oktober 1998. Elisabeth Ohlsons Ecce Homo skall visas på Kulturhuset i Jönköping. Den andra gången bilderna ställs ut sedan vernissagen i Stockholm under sommaren. Som ordförande i Kulturhuset och vän till Elisabeth är jag initiativtagare. Själv skrattar jag mest åt det befängda brevet.
Värre var det för de kristna företrädare som ställde sig bakom Ecce Homo. Lars-Bertil Florén till exempel, då pastor i Immanuelskyrkan i Jönköping, får ta emot mordhot. På de mörka kvällarna kör bilar sakta förbi familjens hus. Samtidigt som församlingen innesluter utställningen i förbön.
Den konservativa delen av frikyrkligheten var tidigt ute och protesterade mot utställningen. Nu har konflikten skruvats upp. Det är de av invandrare dominerade kyrkorna som använder högst tonläge (på våren efter – i Norrköping – skulle det bli kravaller; det hade gått bussar från Södertälje).
I Jönköping är polisen på helspänn. Man gör bombsök. Allt avlöper dock utan våld. Men publiciteten blir enorm. Över 5 000 personer såg utställningen på Kulturhuset.
Nu är Elisabeth Ohlson borta. Hon visste redan i fjol när hon fick sin cancerdiagnos att tiden var utmätt. Ecce Homo blev hennes genombrott. Utställningen kom att förändra synen på homo-, bi-, trans- och queerpersoner i kyrkan. En stark och modig kvinna som förändrade genom fotolinsen, men som aldrig kommer inte att plåta mer.
