Folkrörelserna har förändrats genom tiderna. På 1800-talet kunde fattiga svenskar organisera sig trots svåra villkor. August Palm och väckelserörelsen var två exempel på detta. De fick ingen statlig finansiering utan byggde upp sina verksamheter på eget initiativ.
På 1970-talet började staten stötta frikyrkor ekonomiskt, vilket väckte kritik. Många var oroliga för att kyrkorna skulle bli beroende av bidragen och förlora sin självständighet. Nu, många år senare, ser vi att bidragen har blivit avgörande för många folkrörelser och kyrkor.
I dag finns fortfarande församlingar inom Equmeniakyrkan som drivs av ideellt engagemang och generositet. Det är viktigt att inte förlora detta idealistiska arv. Samtidigt måste vi vara medvetna om risken med att vara beroende av offentliga medel. Politik och lagar kan ändras, och det är svårt att förlita sig på bidrag för att upprätthålla verksamheter.
Att få utöva sin religion fritt är en mänsklig rättighet, men att få statliga bidrag är inte en självklarhet för kyrkor. Det är något som vi måste vara medvetna om och reflektera över i framtiden. Idealism och självständighet är värdefulla resurser som inte får gå förlorade.