Det är eftermiddag på ålderdomshemmet i Joncy, elva mil norr om Lyon i östra Frankrike. Luften är stilla men inte för varm. På vidsträckta åkrar utanför betar traktens stolthet, charolais-korna. Les résidents, de boende, väntar i dagrummet, några i sina rullstolar och några med käppen i handen. Ingen säger något. Här brukar det vara minnesträning eller musik, men varannan onsdag firas mässa och varannan onsdag hålls bönestund, organiserat av Pastorale de la Santé, katolska kyrkans ungefärliga motsvarighet till sjukhuskyrkan.
Broder Johan kommer varje onsdag, något han gjort sedan nedstängningen av samhället i samband med pandemin. Livet blev alltför ensligt för de gamla, tyckte han och ville göra en insats. Att broder Johan är efterlängtad råder det inga tvivel om när vi hör hans samtal med en sängliggande dam i ett litet rum. Han småpratar vänligt och när mässan väl börjar sitter damen med. Det här är inget hon vill missa även om kroppen bjuder motstånd.
I byn bor Yann Richard, pensionerad professor från Sorbonne, med specialitet religionssociologi och persisk litteratur. Han läser och kommenterar evangelietexten enligt Matteus som föreståndaren kopierat, och delar ut brödet. Nästa gång mässa firas är det broder Johans tur att leda.
Ibland ber någon av de äldre att få ett enskilt samtal med Johan, berättar han när vi tar bilen hem till Johans hyrda hus i La Vineuse. Här har han bott i tre år. – Jag levde i Alsace i östra Frankrike med några andra Taizébröder i sju år. Jag tyckte om att vi fanns i samhället, att vi levde ute bland människor, säger han.
Brödragruppen i Alsace delade på sig 2019 för att flytta till nya platser och Johan återvände till Taizé. Men han kände att han inte orkade med livet i kommuniteten, med alla ungdomar och grupper och planering av nästa stora möte, som han säger. Varje gång jag varit beredd att ta klivet ur kommuniteten, har en tråd hållit mig kvar. Så är det nu också.
Han talade med priorn och de kom överens om att han skulle bo i La Vineuse, en kort bilresa från klostret, där han tar hand om en äldre man. Men han fortsätter att komma till Taizé då och då för att träffa de andra bröderna och fira mässa. – Mina tvivel kring livet i klostret har levt i mig länge men varje gång jag varit beredd att ta klivet ur kommuniteten, har en tråd hållit mig kvar. Så är det nu också, säger Johan och visar runt i sin lilla ateljé som en gång var en verkstad för vespor.
I ateljén skapar han vykort av träsnitt som säljs i klostret och som också illustrerade boken På långt håll har jag sett ditt ljus, texter om och av broder Roger, broder Alois och broder Johan, som kom häromåret och berättar om livet i kommuniteten. – Jag har fört andlig dagbok i många år och jag delar gärna med mig av vad jag skriver. Jag märker att andra tycker om att lyssna när jag citerar ur den andliga dagboken. Jag har också tankar på att skriva en roman i klostermiljö. Jag har ju en del att hämta ur.
Broder Johan växte upp som ett av sex barn till biskopen i Skara, Sven Danell, och hans hustru Miriam. Han var tidigt en sökare. – Det fanns ett behov hos mig att få klarhet: finns Gud? Jag landade i: Ja, jag tror det och nästa fråga kom: Vill Gud något med mitt liv? Om ja, vadå? Jag läste evangeliet om lärljungarna som lämnade allt för att följa Jesus. Jag kände att det var något sådant jag ville göra.
Hans pappa kom en dag hem från evangeliska kyrkokonferensen med en broschyr om Taizé och Johan tänkte att det här var det närmaste han kunde komma. Ett protestantiskt kloster passade honom. Om han inte behövde bli katolik för att gå in i en kommunitet, föredrog han det. Johan hade en kamrat, Krister, med liknande funderingar. Tillsammans bestämde de sig för att åka – med en termin kvar till studenten. De skrev varsin lapp till föräldrarna och lämnade sina hem. – Tyvärr gick vi skilda väger, säger Johan. Krister var enda barnet och hans föräldrar blev förtvivlade när han rest. Hans pappa kom ner och hämtade honom. Pappan bad priorn att Krister skulle få komma hem och ta sin studentexamen. Sedan kom han aldrig tillbaka.
De första sju åren i klostret minns broder Johan med stor glädje. 1966 avlade han sina löften. Han levde ett tillbakadraget liv i den ekumeniska kommuniteten, i ödmjukhet och enkelhet med kristen enhet, försoning, ekumenik, ett rikt böneliv närmast sitt hjärta. Det liv han levde som han hoppats på.
