En nästan ett år efter en skjutning på en kristen grundskola i Nashville som lämnade tre vuxna och tre barn döda har studenterna och deras familjer bildat starka band genom sin delade lidelse. De har också adopterat många hundar.
En av dem som har adopterat är Matthew Sullivan, som nu tar hand om en Rhodesian ridgeback som heter Hank. Han är kaplan på Covenant School, som drabbades av en alltför vanlig tragedi den 27 mars 2023, när en tidigare elev sköt sig igenom ytterdörrarna och fortsatte. Sullivan får inte prata om vad som hände inne i byggnaden den dagen, men han säger att det, och dagarna som följde, ändå är suddiga.
Vissa saker sticker ändå ut. Han minns att han gick i säkerhet med studenterna i en mänsklig kedja och en av dem frågade, ”Var är Evelyn?” Han minns den otäcka känslan han fick när han insåg att rektorn Katherine Koonce inte svarade på texttråden bland lärarna. Han minns det oändliga väntandet i en närliggande kyrka medan studenterna långsamt återförenades med sina föräldrar. Ingen hade en heltäckande lista över studenter; det tog timmar att se till att alla var räknade för och med sina rätta vårdnadshavare.
Inte förrän mycket senare på kvällen fick Sullivan veta vilka av hans elever och kollegor han aldrig skulle se igen: Evelyn Dieckhaus, Hallie Scruggs och William Kinney, alla 9 år gamla; Koonce, 60; vaktmästare Mike Hill, 61; och 61-åriga vikarieläraren Cynthia Peak.
Nu, när skolan står inför ettårsdagen av tragedin och flyttar tillbaka till byggnaden där det hände, säger Sullivan att en positiv aspekt av det senaste året har varit bandet som har vuxit mellan familjerna. ”Det har varit en otrolig cementering av gemenskap,” sa han. ”Bönegrupper har bildats av mammor, sedan av pappor, och de här människorna – det är nu en del av deras veckorutin utan undantag. Som, de kan inte missa det. De vill inte missa det.”
En dag dök en grupp pappor upp på skolan och frågade efter lärarnas bilnycklar. De var där för att tvätta och dammsuga alla bilar. ”Det hade aldrig hänt förr,” sa Sullivan. ”Våra pappor var, jag skulle säga, relativt frånkopplade, men nu är de verkligen i kontakt.” Ofta kommer de att lämna barnen men stanna för morgonkapellet, sittande längst bak.
