KRISTNA NYHETSBYRÅN

Sök
Sök
Stäng denna sökruta.

Gick Chandler i Vänner också bort när Matthew Perry gjorde det

Enligt filosofen kan populärkulturen vara en del av den vuxna människans magiska lek genom att sörja en fiktiv person.

Barnet gråter. Hon, som numera snarast är en ung kvinna, ringer och gråter för att skådisen Matthew Perry är död. – Jag har inte ens träffat honom. Jag känner honom inte. Han visste inte om min existens. Ändå är jag så fruktansvärt ledsen, säger hon lite generat. Matthew Perry spelade favoritrollen Chandler i den hyllade serien Friends som funnits med i två ungdomsgenerationers tv-soffor och datorer. Jargongen och skämten går fortfarande hem trots att serien började spelas in för 30 år sedan då mobiltelefonerna lyste med sin frånvaro. Både dagens föräldrageneration och deras ungdomar älskar Friends där rollfigurerna är som vänner, med olika förutsägbara persona. Man vet att man alltid skrattar i deras sällskap, man vet ungefär vad som kan hända och referenserna till sex och alkohol är snälla men tillräckligt spännande för att vara relevanta för unga tittare. Hit, till lägenheten med den lila dörren är alla välkomna. Vi är alla vänner. Friends. Och Barnet är inte ensamt om sin sorg. Nätet exploderar av gråtande människor som sörjer Matthew Perry. Eller kanske är det Chandler som de gråter över?

Man kanske kan tycka att det är märkligt att människor får starka känslor för karaktärer som inte finns – och som de ju faktiskt vet inte finns – men det finns flera förklaringsmodeller för det, konstaterar Martin Ricksand, som disputerat med en avhandling om fiktionsfilosofi. Enligt Yorkprofessorn Gregory Currie kan man sätta upp tre teser, där var och en är rimlig att anta en och en, men där alla tre inte kan vara sanna samtidigt. Förenklat handlar de om:

1. Vi har känslor gällande fiktiva karaktärer, upplevelser och öden.
2. För att reagera emotionellt på situationer och karaktärer måste vi tro på att beskrivningen av dessa situationer och karaktärer är sanna.
3. Vi tror inte att påståenden om fiktiva personer är sanna (i verkligheten).
– De utesluter ju varandra. Vi tror inte att en påhittad person är sann. Samtidigt måste vi tro på att fiktionen innehåller något slags sanning för att vi ska kunna få känslor för det som sker i fiktionen. Antingen får vi förneka någon del eller göra en omtolkning så att de tre teserna ska kunna bli förenliga, säger Martin.

Fiktionsfilosofen Currie kommer fram till ett nytt antagande som går ut på att vi kan känna äkta känslor för äkta personer och ett slags låtsaskänslor för låtsaspersoner. – När vi ser en misshandel på långfilm så gråter vi kanske. Men vi ringer ju inte polisen, liksom, ler Martin. En annan fiktionsfilosof, amerikanen Kendall Walton, drar parallellen till barns lek i en magisk värld. När vi tittar på film eller läser en bok, påminner det om barnens lek, menar han.

Saknad sida: Har Gud gått vilse?

”Upptäck den otroliga sanningen om Guds kärlek och nåd – ett livsförändrande budskap!”

”Inspirerande upptäckt om Guds kärlek och nåd