KRISTNA NYHETSBYRÅN

Sök
Sök
Stäng denna sökruta.

”Människor är trasiga” präst berättar om förtvivlan när dödssiffran stiger i Libyen

En präst i Libyen har berättat för Premier att den förödande översvämningen som har dödat tusentals människor har lämnat människor "förkrossade" och hjälparbetare som möter farliga resor på grund av milisgrupper.

En präst i Libyen har berättat för Premiär att den förödande översvämningen som har dödat tusentals människor har lämnat människor ”förstörda” och hjälparbetare som står inför farliga resor på grund av miliser.

Det finns farhågor om att tjugo tusen människor kan ha dött i hamnstaden Derna som drabbades värst när översvämningarna översvämmade hela kvarter.

Präst Crimson Jabakumar talade när FN sa att de flesta av de tusentals dödsfall som inträffade när två dammar brast hade kunnat undvikas – om varningar hade utfärdats.

Präst Crimson, som för närvarande är på ett synodmöte i Kairo i Egypten, berättade för oss att han håller kontakten med sina vänner och kollegor i Libyen:

”Det är mycket, mycket tråkigt. Allt vatten flöt in i staden Derna. Vi hör att mer än 20 000 personer kan ha dött och tusentals är hemlösa. Detta är information vi får från våra vänner och också från kyrkfolket.

”Jag har varit i kontakt med människor och de är så förstörda. Det här är människor som normalt besöker kyrkan. De är så förstörda. De är så ledsna. Men trots att det råder strid mellan väst och öst har människor glömt alla sina skillnader. Väst skickar hjälp till östra sidan för att hjälpa sina bröder i detta ögonblick.

”Kyrkorna organiserar saker eftersom de måste passera många kontroller eftersom miliserna alltid finns där vid vägkanten. Men de hittar sätt att nå ut och hjälpa människor.”

Libyen ligger på femte plats på Open Doors ”World Watch List”, en lista över platser där det anses vara mest svårt att vara kristen. Präst Jabakumar säger att han har hört talas om att hjälparbetare har svårt att nå de drabbade områdena på grund av milisernas vanlighet. Han ber oss be ”att Herren må tala till människors hjärtan, och att de kan öppna upp tillgången för hjälparbetarna och nå ut till de lidande.”

Libyen är nummer fem på Open Doors’ World Watch List över platser där det är mest svårt att vara kristen. År 2015 halshöggs 21 egyptiska kopter av den islamistiska terrorgruppen Islamiska Staten.

Ärkebiskopen Angaelos, den koptisk-ortodoxa biskopen i London, har också talat om översvämningarna till Premiär, och beskrev hur han kände när han såg nyheterna:

”Otrolig sorg, naturligtvis, över att se hur så många människor har haft sina liv helt omkullkastade, de som tråkigt nog har dött, de som sörjer sina nära och kära, de som inte vet var deras nära och kära är. De lever i otrolig osäkerhet och rädsla just nu eftersom den här förödelsen håller på att utvecklas inför oss. Och själva omfattningen kommer nog inte att bli helt synlig förrän om några dagar.

”Vi vet att länder som Libyen, som har genomgått otrolig oro de senaste åren, förmodligen kommer att ha mindre infrastruktur än många av våra egna länder här i väst. Jag hoppas verkligen att generositeten och gästfriheten hos många som kan hjälpa blir synliga under de kommande dagarna. Som vi nyligen har sett, i Marocko och i Grekland, är det internationella svaret alltid väldigt generöst. Jag hoppas verkligen att samma sak händer i Libyen.”

Jo Trickey, en förespråkare för kyrkor från London Institute for Contemporary Christianity, uppmanade Premier-läsare att fortsätta engagera sig i vad som händer:

”Vi uppmanas att vara människor som kommer ihåg att vi är en del av en större värld och en större bild, och att fortsätta informera oss själva för att hålla oss uppdaterade.” Hon tillade att det finns vissa specifika behov vi kan be för: ”Be att Gud sänder rätt hjälporganisationer till rätt platser och att kloka beslut kommer att fattas. Be för hållbar hjälp – inte bara en entusiastisk rusning under de första veckorna, utan hållbar hjälp som får dessa människor på fötterna igen och får samhällen att fungera igen. Be för de lokala kyrkorna – att de kommer att kunna uttrycka sin kärlek till Gud i dessa situationer och att de lokala pastorer och kyrkoledare inte kommer att överväldigas, utan istället kommer att ha energi och stöd och gemenskap för att upprätthålla arbetet som kommer att vara år, till och med decennier, av återuppbyggnad.”