I första avsnittet av Ledarsticket lovade jag att spana kring Soft girls, huskvinna, eller som vissa säger, tradwives. Spaning har tagit en lite oväntad vändning, eftersom temat redan känns en aning dissikerat. Så Istället väver jag in detta i en kortare betraktelse som banar väg till en ytterligare spaning som leder till min slutspaning, lite som ett Kinderägg, redo att avslöjas och eller ätas upp.
En charmig idyll, kanske, men Kielos-Marcal ser det som en potentiell kvinnofälla, ett eko från svunnen tid. Joel Halldorf, kan trots att han är 40+ och man, frimodigt kasta sig in i debatten eftersom han också är samtidens skickligaste samtalsakrobat. Han tar sig an ämnet från en annan vinkel i Expressen, betraktar det som en sund och fräsch revolt mot det moderna yrkeslivets stress. Sen skjuder kultursidorna av soft girl-texter. Greta Schüldt och Essy Klingberg inte minst.
Så. Plötsligt blir även bibliska figurer som Maria och Marta blir symboler för dagens diskussioner. Detta för mig till min första punkt: Debatten har fel fokus. Soft girls – och soft guys – representerar en bestående förskjutning. En växande insikt om att meningsfullheten i livet inte ligger i ständig jakt efter ekonomisk trygghet, utan snarare i värden som familj, vänskap och gemenskap.
Min andra spaning understryker en annan dimension: den öppna religiositeten hos figurer som Klingberg, Kielos-Marcal, och Halldorf. De använder nu bibliska referenser inte bara som kulturella markörer utan som verktyg för djupare argumentation. Det markerar en intressant vändpunkt där det intellektuella skrået i Sverige öppet omfamnar sin tro.
Den moderna människans längtan efter djupare berättelser för sitt liv hittar oväntat ofta svar i de tidlösa berättelserna från bibeln. Se bara på det genomslag som Jordan Peterson haft med sina timslånga bibelstudier på youtube. Dessa berättelser erbjuder en karta för ett liv fyllt av just mening, liv och hopp.
Vi står kanske inför vad som bäst kan beskrivas som en omvänd väckelse, det här är inte främst tiden för en väckelse underifrån, sådana vi är vana att se den. Tiden verkar vara mogen för en intellektuell och kulturell rörelse som återvänder till spirituella rötter i sökandet efter svar på vår tids stora frågor. Det är en utveckling som tyder på att även om vi trodde att vi hade lämnat Gud bakom oss, så har Fredrich Nietzsches ord om det omöjliga i att torka bort guds blod från våra händer aldrig varit mer relevanta. Kanske är det just i denna återupptäckt av det spirituella i samtidsdiskussionen som vår tids största förståelse och mening för densamma kan finnas.
Vi ser det i personer som Ayan Hirsi Ali, superateisten som till slut var tvungen att lämna det fyrkantsrationella för att omfamna den kristna tron efter att ha läst historikern Tom Hollands Dominion. Eller i Sverige, där Eric Schüldt sömlöst och självklart låtit sig upptas i den kristna famnen när intellektet inte fullt ut kunde ge svaren på det mystiska i världen. Akademiker som inte fångades av väckelsepredikantens svavelos och böjelse för det bokstavligt konforma. Men inte heller av de liberalkyrkligas nedmonterande av mysterierna. Men likväl verkar befinna sig i vår tids kanske mest spännande och oväntade väckelserörelse. Evangelisterna ser annorlunda ut, de resonerar om svåra frågor i poddar och på youtube. De skriver böcker som dissikerar tron och ställer öppna frågor. Ändå landar de i samma svar som tidigare endast varit predikstolen förbehållen: . Kristus upprätthåller världen. Akademikerväckelsen. Kom ihåg var ni hörde det först. Och ja, jag är en soft guy.
