Valentina om Ukrainakriget: ”Mörkret känns oändligt”

Innan kriget kunde vi prata om allt men nu går det inte. Våra olika uppfattningar skapar ett avstånd mellan oss. Valentina Carlsson tänker ständigt på ­avståndet till mamman; både det geografiska och det av Putin förorsakade. De har inte träffats på flera år. Mamma är 66 år och mår bra, livet pågår som vanligt och jag hör att hon inte känner av det som pågår. ”Det händer ju inte här”, säger hon.
Valentina Carlsson suckar. Det känns jobbigt att mamman inte tar in vad som pågår. För Valentina Carlssons egen del står fördömelsen av Rysslands ageranden fast. När det började tänkte jag att det kanske är över snart. Nu har två år gått och det finns ingen plan för när det ska ta slut. Det känns inte som att någon utveckling framåt alls har skett.
Rysk media fortsätter hjärntvätta folk. De som säger emot tystas ner och kallas förrädare. Det känns så väldigt läskigt. När kriget började hade jag inga tankar om att det kunde bli så. Valentina Carlsson berättar att den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj gav henne hopp. Hoppet dog när Navalnyj fängslades och sedan avrättades. Eller ”blev sjuk och dog i fängelset”, beroende på vems version man lyssnar på.
Det sätt på vilket de tog bort honom… Är det som på Stalins tider, hallå? Det gör mig väldigt ledsen, det är så omänskligt. Valentina Carlsson är orolig över hur hon själv ses i sitt hemland. Räknas hon som förrädare för att hon går ut med sina åsikter? Riskerar hon fängelse om hon åker till sin mamma? Är hon avlyssnad här hemma? Sådana tankar finns och skapar rädsla och ångest.
Just nu ser hon ingen lösning på hur hon ska få träffa sin mamma. ”Varför kan du inte bara sätta dig i bilen och komma hit?” frågar mamma. Jag förklarar att jag är rädd och varför. Mamman svarar: ”Men du är ju rysk medborgare, inte gör Ryssland något mot sina egna!” Hon förstår inte… Jag är positiv till det. Det är ett sätt för Sverige att ta avstånd och tänka på sin egen trygghet. Men mamma skrattar lite. ”Varför ska Sverige gå med i Nato? Det är ju inte som att Ryssland skulle anfalla Sverige, vi är ju vänner”, tycker hon.
I den ryska byn nära finska gränsen tycker man att Finland bryter mot mänskliga rättigheter när de stänger gränsen. Mot Finland finns en del arga tankar men inte mot Sverige. Fusk på flera plan. Bland annat var det i princip bara Putin som ställde upp. Jag frågade varför mamma röstade på Putin och hon svarade att hon visste inte något om någon annan. Egentligen inte alls. Trots vad de ser på nyheterna beter de sig som om inget har hänt. Det är ändå fler som förstår att något som pågår och jag tänker: ”Hallå, öppna ögonen, tänk annorlunda, gå inte på de sagor som visas på tv.”
Många väljer fortfarande att hålla kvar vid sitt och inte se vad som händer. Är det av rädsla för sin egen trygghet? undrar Valentina Carlsson. Eller är de rädda att deras världsbild ska bli omkullkastad? Jag vet inte varför. Om mamma och jag kunde träffas fysiskt vore det enklare att förstå varandra. Då skulle jag möjligtvis kunna nå hennes hjärta. För två år sedan var Valentina Carlsson mer hoppfull. Nu känns det bara som mörker. Hoppet är att det ska komma en människa som räddar landet – men när?