På scoutlägret sommaren 2022 bytte Emma Tymcyschyn skor med en av sina kompisar, för att de lätt skulle kunna känna igen varandra bland alla deltagare.
Men de bytte aldrig tillbaka.
Hela hösten fortsatte de att gå i omaka skor, obrydda om vad andra tyckte eller tänkte. Men på enrum slogs Emma med sina egna tankar, och ingen visste hur mörka de var.
– Vi visste att hon inte mådde bra, men vi visste också att hon fick hjälp, berättar mamma Anna Tymcyschyn Joråker.
Emma psykiska ohälsa debuterade på allvar bara något år innan dess, men när det ofattbara hände i september 2022, var det en stor chock.
Filippa Arnell, ungdomsledare i Immanuelskyrkan Jönköping fyller i:
– Hon hade sett ut att må bättre och bättre, scoutlägret den sommaren var en sån fröjd och kompisarna hittade varandra, berättar hon.
Emma var tjejen som kom först och gick sist på ungdomssamlingarna. Parallellt hade hon profesionell hjälp och samtal med framförallt ungdomspastorn Josh Hiben.
– Vi gjorde alla vad vi kunde, och det jag vet är att hon kände sig omtyckt av kompisarna i kyrkan och de andra sammanhangen hon var med i, berättar Anna och förklarar att det också är en tröst i det stora hålet hon lämnade efter sig.
Filippa Arnell hade tidigare umgåtts som vän till Emma och bara varit på sin roll som ungdomsledare i någon månad innan beskedet kom. Hon minns det som en stor chock. Ungdomsgruppen samlades snabbt till flera samlingar i närtid och hon beskriver det som en initial känsla av hjälplöshet och dominoeffekt med unga som mådde dåligt.
– Men på sikt har detta också gjort att ungdomarna i kyrkan kommit närmare varandra, kanske vågat tala mer med varandra. Även om det svåra, menar Filippa.
På begravningen kom 180 besökare och det blev tydligt för mamma Anna hur stort nätverk dottern skapat sig genom sitt engagemang för rättvisa och rätten att vara sig själv.
Det kom vänner från skolan, kyrkan, kulturskolan, scouterna. Från alla platser där Emma rört sig kom människor, många av dem personer som Anna aldrig sett men som ville dela sorgen med henne och Emmas systrar Christina, Alexandra och Felicia.
De bjöds på Emmas favorit glass med mango, och mitt i den stora sorgen anades konturerna av vem Emma var.
– Veckan innan hon gick bort hade hon varit på ett stort möte med 800 ungdomar i Danmark, Childrens capital. Hon upprördes över orättvisorna och brann för att få vara en röst för de som inte blev hörda, säger mamma Anna.
Hon tar ett andetag, och tänker tillbaka på första tiden efter det ofattbara. Anna bestämde sig tidigt för att inte hålla tyst om vad som hänt. Att tysta spekulationerna. Men inte bara det. Ju närmare datumet den 29 mars, Emmas födelsedag kom, blev känslan också starkare för att göra något av sorgen som skulle kunna leda till nåt bra.
– Jag visste att jag inte bara kunde sitta hemma och gråta på födelsedagen. Jag insåg också att jag inte kan ge varken kan köpa en present eller baka en tårta åt henne. Men det vi kunde var att ge vidare av det som var henne. Ge liv åt det igen.
Det självklara hon hade i att se andra, vara vänlig, säga vad man tyckte, modet att vara annorlunda.
– För henne var det ingen grej att ha lila hår som scout, eller ha vänner i kulturskolan, kyrkan och vart hon än befann sig. Hon var en sådan som såg andra, förklarar hon.
